Om du hoppar, hoppar jag?

Varje morgon när jag vaknar slår jag upp ögonen, ser upp i taket och försöker komma på vilken dag det är- det är oftast långt till Söndag. Jag letar febrilt efter mobiltelefonen som alltid ligger bredvid sängen i en armlängds area. Sms,samtal?! Kanske, kanske inte. Det blir alltid frukost och den ostimulerande morgontidningen SLA. Men direkt efter det sätter jag på datorn för att snabbt besöka olika sidor samt mjuka upp öronen med mitt begränsade musikbibliotek. Jag får ett slags lugn när jag gjort allt detta. Vad beror det på? Jo. Jag är helt beroende av att få uppdateringar samt uppmärksamhet. Har jag inte fått ett sms på hela dagen undrar jag- Är det ingen som tänker på mig? Får jag inga kommentarer på Facebook undrar jag- Är det ingen som "gillar detta"? Syns inga besökare på mina sidor undrar jag- Är jag så ointressant med text och bilder? Så nu är frågan, vem skriver jag för? Det jag sa till mig själv när jag startade just den här bloggen var att jag vill ha något att skriva av mig i. Men det jag skriver här(som hittills är mycket lite) är väldigt utvalt och näst intill inget mot det som far och flänger i huvudet. Så gör jag det här för mig eller dig?

Diskuterade mängden på besökare till bloggar igår. En bekant berättade att han bad sina besökare skriva ett "pip" när de läst hans blogg, bara för att få veta lite om hur många det handlade om,hur många som läste hans blogg. Det blev mycket mer än vad han räknat med. Just det var nog bara en kul grej. Men skulle jag själv göra en sådan sak kan jag säga ärligt att det skulle nog inte bara vara en kul grej. Jag skulle nog bry mig om antalet, mer än vad jag egentligen vill. Det är lite läskigt att tänka så. Man mår bra av uppmärksamhet, närhet och respons. Så hur ska det gå när allt kommer kring, när allting i världen händer en själv. Då är man oftast ensam och det kvittar hur många besökare du har på din blogg.

Nästan som nybakade bullar med röd mjölk

Ikväll kom jag hem, trött i fötter, trött på människor som inte kan samspela och trött i huvudet. Men glad i hjärtat var jag ändå eftersom jag arbetar tillsammans med kärleksungar till medarbetare.

När jag suckat ut och sparkat av mig smutsiga skor möttes jag av bilden ni ser till vänster. Det var roligt och efterlängtat att se den. Det är en alldeles färsk tatuering på vännen Rikards arm. Jag fick i ett litet uppdrag att rita den till honom, och se så den blev. Jag tycker den är fin! Nästan som nybakade bullar med röd mjölk om jag får tycka.

Så så var det med det. Nu känner jag ännu mer att få göra min egen. Fast, har hört att det är lång väntetid samt väldigt dyrt. Om man nu inte vill köra metoden rakblad och bläck. Frågan är bara: Kommer jag att få något arbete i framtiden om jag nu tatuerar mig? För efter erfarenhet blir somliga dissade arbeten på grund av deras tatuerade kropp. Men det klart, man arbetar sämre med konst på kroppen... Så frågan är, ska jag välja en säker framtid eller en tatuerad arm?

- En tatuerad arm.

Vem är han "Kent"?

Igårkväll var det en bra spellista som strömmade ut ur nya högtalare på Voda. Vet inte om många gäster hörde det, men jag fick ändå en liten ström av lycka var gång jag hörde Jocke Bergs lugna tonfall. Bland annat hördes några av deras nyaste 5 minutrar med låten Töntarna.

Jag minns första gången jag hörde Kent spela på radion och att jag tänkte- "Fy vad jag hatar han den där Kent. Hans röst är jättejobbig. Vad säger han? Du är Sonja?" Jag var runt 11 år då och trodde aldrig att han den där skulle utgöra en stor del av min hög med CD-skivor. Allt ändrades väl med tiden, kanske när jag insåg att han faktiskt sjöng: "Du är som jag när du dansar", sjukt vackert.
Jag var fortfarande väldigt ung. Knappast att jag förstod vart han ville ha sin tunga i låten Kräm. Men tillsammans med min dåvarande vän Lotta vad det bara det här som gällde. I bilen till alla fotbollsmatcher, när vi granskade de sötaste killarna i 9A i skolkatalogen och i mp3-hörlurarna på bussen till skolan.
År 2005 fick jag en rejäl träsmak i bak då jag satt på asfalten i timmar under ett vitt tält i Göteborg och väntade på att för första gången se och höra dom live. Turné 19 satte sig djupt och sitter kvar där än och det gör gruppen Kent också.

Onsdag natt

Har ännu en gång kommit hem sent från jobbet. Ovanligt var dock att jag hade två vänner med mig till slutet, vilket gjorde allt mycket trevligare. Vägen hem utspelade sig som vanligt: Sara överröstar sångaren på radion.

Tidigare idag hörde jag på p3 en intervju med Andreas Carlsson. Andreas som sitter i Idol-juryn med ögoninfektion och väldigt vita tänder. Han släpper sin första bok nu i dagarna som vilken annan känd person som helst- "Live to win- låtarna som skrev mitt liv". Han har inte riktigt gett något större intryck på mig tidigare, men jag blev riktigt sugen på att läsa den. Så kanske, kanske inte. Vi får se om det blir en flipp eller flopp! Alla har oftast något intressant på nacken.

Bocka av

Ett första inlägg i min första blogg. Det här är ett försök till att hålla familj, vänner och ovänner uppdaterade på vad som händer när jag lämnar Svea rikes gränser. Förhoppningsvis kommer den här sidan fyllas med mycket,mycket. Nu måste jag bocka av punkten "skaffa blogg" på min ATT-GÖRA-LISTA.

Skriver igen när jag kommit underfund med hur "teknik när du skapar en blogg" stavas...