ord fran honom

De som kanner mig ut och innan vet om att musik alltid spelas i min omgivning. For forsta gangen har pa andra sidan har jag lyssnat pa min favorit musikant Hakan H. , ni vet han som kan sjunga. Jag vet inte varfor jag inte lyssnat pa honom tidigare. Hans musik ar ju som foda for mig, och mat kan man inte vara utan. Men nu, idag! Jag vaknade och himlen var bla, himmel bla, himmel bla. Solen sken bakom palmbladen och dagen var redan spikad for sol och bad. Forst akte utslitna springskor pa och tog en runda gatan fram genom det lilla samhallet Paihia. Lekte sedan ansvarsfull och vande tillbaka nar jag insag att jag inte alls blivit frisk fran min forkylning. Men nu idag ska jag jobba pa att bli frisk igen- det blir man val i varmen? och att bli brun- det blir man val i solen? Jag ger det, en dag till, en dag till. Det ar en fin plats har. Antligen hor jag hur havsvindarna blaser, kanner den vita och heta sanden samt hur masarna skriker. Det ar vackert, men inte lika vackert som den svenska kusten. Den agen nagot speciellt. Det kalla, salta och morka vattnet som slar mot runda och harda klippor. En segelbat, en fiskebat, en ful farja. Trahus och vedboar, bryggor och alger.

Vi ar inne pa var sista vecka nu och tanker spendera den har i Bay of Islands. Vi har redan varit i alla stader har pa Nya Zealand och vill kunna stanna langre har. Men alldeles snart bar det av till grannlandet Oz. Under sex veckor har har det hant sa mycket och forstar inte hur vi lyckas gora allting. Det ska bli spannande att lamna vart trygga turistliv och forsoka lyckas som backpackers. Det kanns som att vi har seglat pa en rakmacka med dill och tror att skuld och lidande vantar pa oss. Men hon sager att jag ar stark, och jag sager att hon har varit med om det forut, sa det ska ga bra det dar. Vi har alltid varandra vid axeln.
Idag borjar mitt vykortskrivande innan jag lamnar Nz. Jag vet att jag behover tid till sant, jag far aldrig tummen ur. Men breven jag skrivit ar forhoppningsvis i nagon brevbarares trygga hander. Nu nar jag tanker pa alla jag ska skriva till kliar det lite i fotterna. Det ar inte latt att sakna sa mycket pa samma gang. For det enda jag hor nu fortiden ar framlingar och det skulle vara skont med en rost man kanner igen. Men spelar det nagon roll, kanske ingen, kanske allt egentligen. Fast jag vet ju att jag har dem. Pa tal om den meningen, nar jag kom hit akte jag forbi ett hotell som hette Edelweiss. Nu kan jag inte sitta i skuggan langre, jag ar ju forkyld! Men jag far skylla mig sjalv... bla, bla, bla, Tja, tja, tja.

All the sweetest things. Sara and Cape Reinga in New Zealand.