ord fran honom

De som kanner mig ut och innan vet om att musik alltid spelas i min omgivning. For forsta gangen har pa andra sidan har jag lyssnat pa min favorit musikant Hakan H. , ni vet han som kan sjunga. Jag vet inte varfor jag inte lyssnat pa honom tidigare. Hans musik ar ju som foda for mig, och mat kan man inte vara utan. Men nu, idag! Jag vaknade och himlen var bla, himmel bla, himmel bla. Solen sken bakom palmbladen och dagen var redan spikad for sol och bad. Forst akte utslitna springskor pa och tog en runda gatan fram genom det lilla samhallet Paihia. Lekte sedan ansvarsfull och vande tillbaka nar jag insag att jag inte alls blivit frisk fran min forkylning. Men nu idag ska jag jobba pa att bli frisk igen- det blir man val i varmen? och att bli brun- det blir man val i solen? Jag ger det, en dag till, en dag till. Det ar en fin plats har. Antligen hor jag hur havsvindarna blaser, kanner den vita och heta sanden samt hur masarna skriker. Det ar vackert, men inte lika vackert som den svenska kusten. Den agen nagot speciellt. Det kalla, salta och morka vattnet som slar mot runda och harda klippor. En segelbat, en fiskebat, en ful farja. Trahus och vedboar, bryggor och alger.

Vi ar inne pa var sista vecka nu och tanker spendera den har i Bay of Islands. Vi har redan varit i alla stader har pa Nya Zealand och vill kunna stanna langre har. Men alldeles snart bar det av till grannlandet Oz. Under sex veckor har har det hant sa mycket och forstar inte hur vi lyckas gora allting. Det ska bli spannande att lamna vart trygga turistliv och forsoka lyckas som backpackers. Det kanns som att vi har seglat pa en rakmacka med dill och tror att skuld och lidande vantar pa oss. Men hon sager att jag ar stark, och jag sager att hon har varit med om det forut, sa det ska ga bra det dar. Vi har alltid varandra vid axeln.
Idag borjar mitt vykortskrivande innan jag lamnar Nz. Jag vet att jag behover tid till sant, jag far aldrig tummen ur. Men breven jag skrivit ar forhoppningsvis i nagon brevbarares trygga hander. Nu nar jag tanker pa alla jag ska skriva till kliar det lite i fotterna. Det ar inte latt att sakna sa mycket pa samma gang. For det enda jag hor nu fortiden ar framlingar och det skulle vara skont med en rost man kanner igen. Men spelar det nagon roll, kanske ingen, kanske allt egentligen. Fast jag vet ju att jag har dem. Pa tal om den meningen, nar jag kom hit akte jag forbi ett hotell som hette Edelweiss. Nu kan jag inte sitta i skuggan langre, jag ar ju forkyld! Men jag far skylla mig sjalv... bla, bla, bla, Tja, tja, tja.

All the sweetest things. Sara and Cape Reinga in New Zealand.

Vad har hant sedan sist?

Christchurch suger om man gamfor med Queenstown dar vi hade ter riktigt bra dagar. Traffade underbart folk och gjorde finfina saker. Hostlet vi stannade pa kandes som ett hotel. Sov som en gud gjorde jag kanske inte eftersom alla natter spenderades pa krogen. Rummet delades med en Thailandska som tyckte att jag sag ut som 15 ar. Jag sjalv tyckte hon sag ut som 20,21 men i sjalva verket var hon 32.
Bungyn var topp ett har och det ar nagot jag sent kommer glomma. Basta och varsta kanslan jag haft i magen nagonsin. Gratis t-shirt och keps, absolut vart det!
Vad har hant sen senast? Jag ar sa dalig pa att skriva. Men vad ska jag skriva? Vadret, ja vadret. Vadret har varit daligt den senaste tiden och jag saknar solen. Men vi ar pavag uppat nu igen och kommer komma till den nordligste delen inom kort. Cape Reiga ar den nordligaste spetsen dar haven mots. Ska bli kul att se och hoppas att vi far sol pa oss. Vi har ratt manga dagar dar langsmed kusten i Paheia. Dar blir det vykortsskrivning, sandboarding och snorkling innan vi far over till den andra delen av kontinenten.
Bilden jag lagt ar fran Tongariro vandringen som jag gjorde for ratt langesedan, men visst ar den fin. Den far summera alla stallen jag varit pa, hitttills.

Finner inte nagra ord till nagot

Det regnar sjuk mycket i Franz Joseph. Jag befinner mig pa vastkusten i en regnskog. Det ar vackert sakert om jag bara kunde se bergen. De ar tackta med tjocka moln. Tapuo var jag i forra gangen jag skrev och da var det nyar. Nu vet jag itne vad det ar for dag eller datum, 10e? Iaf det var ett tag sedan och visst det har hant saker. Det gor det var dag. Fran Tapou for jag till The National Park, gick den vackra Tongariro Cross over bergen som de anvander i Sagan om Ringen- Mt Doom. Sa vackert att inte ord kan beskriva. Sa jobbigt i benen att nte ord kan beskriva. Vidare till Wellington dar vi lekte lyxliv. Shopping, LATTE, museum, mar och dryck. Traffade Nippe och Daniel, tva ljushariga pojkspolingar fran Skara. Det gjorde dagen, och flera dagar efter underbara. Det var skont att fa lite vastgotskakarlek fran annat hall. Vi ar nu pa sydon och det ar ett annat slags landskap. Svart att beskriva som mycket annat, men det ar fantastiskt. Jag ar standigt jagad av tiden pa datorn och hinner inte ta ut meningarna. Men det finns heller inte ord for hur mycket jag alskar det har. Samtidgt saknar jag vanner och sist med inte minst familjen som standigt finns i tankarna. Puss pa er.